Beställning av smörgåsar, fikabröd och mat: Åsa Edman, IVK Café & Catering, 0660 – 810 10

”Arbetskamraterna på IVK
lärde mig behärska det
svenska språket”

Bakom uttalandet står Nassim Hashemi. Han är 59 år och är född i Afghanistan. Nassim understryker hur viktigt det är att lära sig det svenska språket och att öva på svenskan hela arbetsdagarna tillsammans med svenska arbetskamrater. Att behärska det svenska språket är definitivt en förutsättning för att komma in i det svenska samhället.
Jag jobbade hos IVK och i slalombacken i Ås under 1 år och 6 månader. Jag är mycket tacksam för tålamodet som arbetskamraterna hade med mig. När jag sa något felaktigt på svenska så rättade de mig. Detta pågick varje arbetsdag. Under den sista perioden hos IVK började jag få ”kläm” på språket även om mycket återstår ännu. Idag arbetar Nassim på Återbruket i Bjästa. Har fått en högre lön vilket naturligtvis gagnar min familj. Jag har kämpat hårt under hela mitt liv genom många sorger och annat elände och som jag idag kan och vågar berätta om.

Nassim Hashemi. Foto © Anders Byström http://suzanders.se

Nassim Hashemi. Foto: © Anders Byström

Jag är född och uppvuxen i Afganistan och i staden Kabul tillsammans med fem andra syskon. Tre bröder och två systrar. Min pappa arbetade som lastbilschaufför. Jobbade mycket med att bygga vägar i och kring Kabul. Mamma arbetade i hemmet och med att sköta familjen. Kort sagt, vi levde ett ganska bra liv. Ordning och reda. Kläder på kroppen. Mat på bordet varje dag.

Jag fick möjlighet att gå i skolan och lärde mig mycket. I Afghanistan är det få förunnat att gå i skolan. Ett av skälen till det är att familjen måste betala för allt utbildningsmaterial. Oftast ärver barnen i syskonskaran skolböckerna mm. Samtidigt innebär detta att man måste vara mycket aktsam om skolmaterialet så att det går att använda under många år. I sammanhanget bör tilläggas att 75 procent av befolkningen i Afghanistan inte kan läsa och skriva. Personligen är jag övertygad om att det handlar om ekonomi och om hur landets inkomster fördelas.

I skolan gick det mycket bra för mig och så småningom började jag på universitet i Kabul. Hade bestämt mig för att bli lärare. Det är ett yrke som har mycket hög status i Afghanistan. Är man lärare så möts man med stor respekt i samhället. Efter avlagd examen började jag arbeta på grundskolan i Kabul som lärare. Arbetade som lärare några år och älskade mitt jobb. Jag och min hustru bildade familj. Vi fick tre söner i rask följd och ytterligare en var på gång. Det var en lycklig tid.

Nassim Hashemi. Foto © Anders Byström http://suzanders.se

      Nassim Hashemi. Foto: © Anders Byström

En till synes positiv framtid för mig och min familj fick ett abrupt slut. Oroligheterna i landet stegrades och kriget påbörjades. Med våld och hot försökte de tvinga in mig i armén i ett helt meningslöst krig. Hade verkligen kämpat för att bli lärare. Bildat familj. Alltid arbetat för att familjen ska få det bra. Och nu krig och elände. Bestämde mig tidigt för att fly från Afghanistan. Vi placerade våra tre söner i säkerhet hos släktingar. Jag hustrun och vår nyfödda dotter flydde till grannlandet Iran. Det var svårt att etablera sig i Iran. Fick inget jobb som lärare hur mycket jag än försökte. Under tiden intensifierades kriget i Afghanistan. Bomberna föll allt tätare över Kabul. I och med detta blev det allt svårare att hålla kontakt med mina föräldrar, syskon och släktingar. Trots idogt jagande lyckades jag inte skapa kontakt. Slutligen fick jag beskedet att huset som min mamma, pappa och syskon bodde i hade träffats av en bomb och att samtliga var döda. Det är svårt att tala om. Har svårt att hålla tillbaka tårarna när jag tänker på det.

Nassim Hashemi. Foto © Anders Byström http://suzanders.se

Nassim Hashemi. Foto: © Anders Byström

Jag var 25 år. Hade förlorat min mamma, pappa och syskon. Dessutom hade jag tre söner i Afghanistan som jag inte riktigt visste om de levde eller inte. Efter många om och men fick jag veta att två av dem var i livet. Idag har dessa pojkar fyllt 24 respektive 26 år och bor i Iran. Den tredje sonen har försvunnit. Jag vet fortfarande inte om han lever eller inte. Känns hemskt att inte veta. Mycket jobbigt att tala om.

Under 24 år hankade jag mig fram i Iran med en massa ströjobb. Har alltid varit stark i kroppen. Jag arbetade med att bygga vägar och att bygga stora hus. Gjorde allt inom byggsvängen. Samtidigt sökte jag en utbildning inom postväsendet. Minns än idag hur glad jag blev när jag blev antagen på den utbildningen. Efter 8 månader var jag klar med utbildningen och kunde börja jobba som brevbärare.

Kriget i Afghanistan pågick fortfarande och FN hänvisade oss till ett flyktingläger eftersom jag och min familj inte kunde återvända till landet. Ville inte utsätta min fru och dotter för de risker som det innebar. Tidigare hade jag sagt nej till att vara med och befria landet och det beslutet innebar en direkt livsfara för mig och min familj. Efter en kortare period i flyktingläger förflyttades vi med flygplan till Sverige. Landade på Arlanda och därefter tog vi flyget till Örnsköldsvik.

I Iran var det 35 grader varmt. Som sagt, det blev en chock när vi landade i Ö-vik. Hade väldigt svårt med temperaturskillnaden. Det tog mig ett helt år innan jag förstod mig på de olika årstiderna. Nu tycker jag att det går bra. Under tiden i IVK arbetade jag i slalombacken när det var minus 27 grader. Det var kallt men det gick bra. Man vänjer sig med det mesta.

Tittar jag tillbaka på tiden i IVK är jag väldigt tacksam för att arbetskamraterna hjälpte mig med det svenska språket. Det skapade goda förutsättningar för att klara av jobbet som jag har idag på återbruket i Bjästa. Mitt arbete är att montera ner datorer och att sortera delarna i ordning. Dessutom handleder jag alla nya som börjar hos oss. Trivs mycket bra med jobbet och arbetskamraterna. Vill återkoppla till svenskan och berätta att när jag tittar på tv på kvällar och helger gör jag alltid det med hjälp av den svenska textremsan. Hustrun har blivit ännu bättre på svenska än vad jag är. Vi pratar alltid svenska hemma. Förresten vi har en grabb till numera. Han är 22 år och studerar på universitet i Umeå. Kanske blir även han lärare. Det skulle vara roligt. Dottern bor idag i Oslo. Hon är gift och har två flickor. Jätteglad att det gått så bra för henne och barnen.

Nassim Hashemi. Foto © Anders Byström http://suzanders.se

Nassim Hashemi. Foto: © Anders Byström

Avslutningsvis, vi kommer att bo kvar i Sverige. Drömmen vore att återigen börja jobba som lärare. Men då måste jag bättra på svenskan ännu mera. Ett jobb på posten skulle också vara roligt. Jag gillar att jobba hårt. Vill alltid lära mig något nytt. Har kämpat hårt under hela mitt liv och aldrig gett upp. Trots alla tragedier och allt elände. Minst en gång om dagen brukar jag säga till mig själv: Allt kommer att bli bra! Du kan! Du klarar det!

 

För kännedom:

Tillväxtverket inbjuder till att söka medel för utveckling av sociala innovationer eller affärsutveckling i arbetsintegrerade sociala företag.

IVK:s ledning har beslutat att lämna in en ansökan. Målet med ansökningen är att flera utrikes födda ska erhålla samma möjligheter som Nassim fått via arbets- och språkpraktik med svenska arbetskamrater på veckodagarna och under organiserade former.

Kommentarer är avstängda.