Jonas Näslund, nybliven pensionär:

”Bra att IVK finns för oss som haft det litet besvärligt”

Med facit i hand så hade jag kanske gjort andra val. Jag har alltid satsat fullt ut i allt så förmodligen hade det blivit likadant. Foto: © Smartfix

Din yrkesbakgrund?

Jag kommer från en företagarfamilj i Ö-vik. Pappa Olle (välkänd f.d backhopparbas i Friska Viljor) drev företaget Näslunds Maskin tillsammans med 87 anställda. Företaget sålde traktorer, truckar och entreprenadmaskiner med inkluderande service. I företaget ingick också en verktygsenhet. Den fungerade även som en gammeldags järnhandel.

Eftersom både pappa och mamma var sporttokiga så fick man det med modersmjölken. Förmodligen var det huvudskälet till att jag startade Näslunds Sport & Fritid 1972 på Storgatan 20 i Ö-vik. Som mest var vi 7 anställda. Vi satsade mycket på kundvård och service. Eftersom vi var relativt små på marknaden så var det företagets enda verktyg till överlevnad gentemot de större och mera etablerade butikskedjorna. Arbetade nära nog dygnet runt. Drev Näslunds Sport & Fritid till 1977.

1978 började jag som försäljare hos Näslunds Maskin och jobbade med det ända framtill 1985 då företaget såldes till Asea Truck.

Året därpå startade vi Näslunds Industriservice och i samband med detta inköptes även Franzen & Söner 1986. På grund av lågkonjunktur och tilltagande lönsamhetsproblem som följd drog jag mig ur efter ett år.

Startade därefter ”pärskalerifabriken” 1987. Kunderna utgjordes av landstinget/sjukhuset och alla restauranger i staden med omnejd. Det var fruktansvärt med jobb men oerhört kul. Jag gick ned från 110 kilo till 90 kilo. Vi körde på så länge vi bara orkade och därefter sålde jag fabriken. Tror det var i slutet av 1988.

1989 började jag som säljare för kemtekniska varor (tandvårds- och hygienprodukter). Säljområdet började i Sundsvall och uppåt. Ja, i princip så långt upp som det var plogat. Tror att jag i genomsnitt hade 4 övernattningar per vecka.

När började dina hälsoproblem?

Jag började få besvärligt i höfterna under 1992. Det blev bara värre och värre för varje år. De kommande åren blev allt plågsammare. Till slut gick det inte längre. Jag kunde inte ta mig in och ut ur bilen längre. Det konstaterades att båda höfterna var utslitna. Operation var enda utvägen. Den sista operationen genomfördes 1998.

1999-2001 jobbade jag för ett företag med namnet Bytbil. Åkte bil från Gävle till Skellefteå och fotograferade bilar för etablerade bilfirmor och som sedan lades ut på nätet till försäljning. Det blev svårt med lönsamheten och på grund av detta blev jag hänvisad till arbetsförmedlingen som arbetssökande efter 2 år.

Med min bakgrund var det svårt att hitta ett jobb. Drabbades dessutom av en hjärntumör 2005 vilket inte gjorde saker och ting enklare. Det var en jobbig tid på alla tänkbara sätt. Som lök på laxen fick jag även hjärtbesvär vilket innebär att jag dagligen måste äta medicin för detta och har gjort så sedan dess.

Genomgick en arbetsprövning hos Samhall för att se vad jag kunde klara av att göra. Resultatet blev att jag bedömdes vara arbetsför till 25 procent. Den övriga tiden skulle utgöras av sjukpension.

Tiden inom IVK?

Den har varit riktigt bra! Jag tycker att det är jättebra att det öppnas möjligheter även för oss som haft det litet besvärligt. Har haft fina arbetskamrater i digitaliseringsgruppen. Kort sagt, det har varit en mycket bra stämning på jobbet. Eftersom jag lever ensam i huset i Domsjö så har det varit väldigt betydelsefullt för mig att ha ett socialt umgänge med vuxna människor under arbetsveckan. Det har gett mig stimulans och indirekt har detta också inneburit att mitt humör påverkats i en positiv riktning.

Framtiden som pensionär?

Det är inte så mycket som jag kan påverka eftersom jag har de problem jag har. Som sagt, jag är litet orörlig. Trots detta måste huset skötas om och underhållas. Allt tar litet längre tid för mig idag. Som tur är så har jag nyligen sålt sommarstugan.

Som bekant, har jag en positiv livssyn och tar saker och ting med ett leende. Det har hållit mig uppe hittills och det ska det nog göra även framöver. Jag har kvar litet maskiner som jag ärvt av pappa så rätt som det är så börjar jag att tillverka någonting. Som sagt, man har det ju i blodet. Funderar även på att köpa mig en ny ”gåmaskin” med målet att förbättra konditionen ytterligare. Trots allt, jag måste orka vara morfar till dotterns 7-åring så många år som det bara är möjligt.